Recensioner

Vad som gör detta intressant är bland annat att Stefan Olsson är en förhållandevis ung man. Den som trodde att de sista konservativa i Sverige var födda under något av 1900-talets tre första decennier tog fel. Bland många unga framstår konservatismen återigen som ett alternativ. Kommunismens fall gjorde strängt taget vänstern irrelevant, även om det tagit tid för många att inse det.

Svante Nordin, Svenska Dagbladet

En handbok om konservatism måste berömmas för att den tar den ideologiska debatten ett steg längre. Där många huvudsakligen intresserat sig för idéer, visar Olsson på praktiskt-politiska tillämpningar. I dessa avsnitt förenas provocerande tankegods med positioner som få torde ha förväntat sig från konservativt håll. Inom pärmarna ryms således både ståndpunkten att ett religiöst liv är en rikare livsform och en vilja att inympa genusvetenskapliga teser i konservatismen.

Johan Sundeen, Smålandsposten

Jag har själv inte några problem med begreppet konservativ, åtminstone brukar jag hävda behovet av fler bakåtsträvare och bromsklossar, som rimlig motvikt mot den där flåshurtiga föränderligheten och det konsumistiska anammandet av allt nytt, från surfplattor till öppna planlösningar.

MarieLouise Samuelsson, Upsala Nya Tidning

Även om Olsson inte på något vis uppfyller de vanliga fördomarna om hur en konservativ förmodas tänka (bokens avslutande kapitel handlar om just det) finns det nog kvar för att förmodligen verka stötande för många icke-konservativa läsare.

Claes-Magnus Bernson, tidningen Kulturen

För i slutänden tror jag att Olsson har en stor poäng med att skriva sin Handbok i konservatism. De här tankarna är alls inget främmande i svensk debatt, vare sig bland proffspolitiker eller i lunchrumsdiskussionerna. Då verkar det ju också rimligt att de formuleras, reds ut, diskuteras och tas på allvar.

Ella Andrén, Dagens bok

Kära läsare, som du märker argumenterar jag med Olssons text i den här recensionen. Det var likadant när jag läste boken. Den är full av understrykningar och anteckningar, utropstecken och frågetecken i marginalen . . . det mesta är jag oenig med författaren om, men jag har haft en uppfriskande brottningsmatch med texten ända till sista raden.

Lars Sköld, tidningen Kollega

Enligt Olsson finns det två konservativa partier i Sverige: Moderaterna och Kristdemokraterna. Han visar också förtjänstfullt att både M och KD driver sin politik i frihetlig respektive värdebaserad riktning för just konservativa syften, även om de inte själva vill kalla sig konservativa. Ett stort problem i svensk samhällsdebatt, som bland annat bekräftas av detta faktum, är att alltför få har koll på vad konservatism är och innebär. Olsson ger ett utmärkt bidrag till en ökad förståelse härvidlag.

Jakob E:son Söderbaum, Västervikstidningen

Genom hela boken kontrasterar Olsson olika aspekter av konservatismen mot ”sagan om upplysningen”. Den senare hyllar det rationella förnuftet som den enda vägen till sanning, och Olsson menar att detta fortfarande dominerar samhällsdebatten. Det är ett bra grepp, men samtidigt svårt och möjligen ofullständigt. Det finns ju mycket – det skulle Olsson säkert hålla med om – i upplysningen som varit bra och synnerligen positivt, liksom modern naturvetenskap.

Emil Uddhammar, Svensk Tidskrift

Jag förbluffas dock över Olssons behandling av ”de eviga värdena”. Läsaren får reda på att sådana finns, men inte exakt vilka de är, hur de existerar och i vad mån det är möjligt att få kunskap om dem. Människo-värdet nämns, liksom frihet, rättvisa och FN:s allmänna förklaring över de mänskliga rättigheterna. Onekligen är detta alltför obestämt och tunt för en handbok vars syfte är att förse läsaren med effektiva konservativa tankeverktyg. Det medför också att Olssons egna förslag i hjärtefrågor som rör familjen och fosterlandskärleken ter sig otillräckligt grundade på värdeplanet och, om uttrycket tillåts, ”flumkonservativa”.

Jeanette Emt, Sydsvenska Dagbladet