Handbok i konservatism

Nu är det ett och ett halvt år sedan min bok om konservatism kom ut. Den skapade inga rubriker när den kom, men nu sakta verkar det som att människor verkligen har läst den och gillar den. Bara under de senaste veckorna har jag tagit emot flera spontana kommentarer.

Jag ska nämna tre. Lars Tobisson före detta riksdagsman för Moderaterna och partisekreterare under många år stötte jag ihop med vid ett seminarium på jobbet (tankesmedjan Frivärld) uttryckte sig uppskattande om boken. Och veckan därefter nämnde också Andreas Norlén att han gillade boken och undrade om han kunde bjuda in mig som talare någon gång. Andreas är riksdagsledamot från Östergötland.

Roligast var dock den högstadielärare som jag av en slump stötte ihop med på tåget. Vi stod och trängdes tillsammans på ett överfullt tåg som inte kunde lämna Stockholm C eftersom det gått sönder. (Ja, det är tyvärr så i det här landet nuförtiden.) ”Har inte du skrivit en bok om konservatism?” frågade han mig plötsligt. Jo, svarade jag överraskat. Boken var bra och pedagogisk tyckte han, klargörande.

Det var lite så här jag tänkte mig att intresset för boken skulle utvecklas. Bokens värde ligger inte i att vara aktuell. Inte heller vänder den sig till den allra bredaste publiken. Om boken är bra, och folk gillar den, kommer den att få ett rykte mun till mun. Det är så den kommer att bli känd. Jag är därför förhoppningsfull. Det verkar som att boken finner sina läsare sakta men säkert.

I går mottog jag Föreningen Heimdals ”Gunnar Heckscher-stpiendium för reformvänlig konservatism”, i samband med föreningens årliga högtid Midvinterblotet. Jag fick stipendiet på grund av min bok. Här är tacktalet!

Kära Heimdaliter!

Det är med stor tacksamhet och ödmjukhet som jag tar emot föreningens Heckscher-stipendium. Stort tack också för den fina middagen som ni så väl har arrangerat.

Jag har själv gästat Midvinterblotet ett antal gånger som medlem av föreningen. Men det föresvävade mig aldrig att jag skulle bli bjuden som gäst, som stipendiat. Jag är glad och rörd.

Gunnar Heckschers stipendium för reformvänlig konservatism går av tradition till skribenter som kan anses ha verkat i hans anda. Heckscher var såsom statsvetare verksam vid Skytteanum, högerman och medlem i Föreningen Heimdal. Det är också min bakgrund. Jag går uppenbarligen i hans fotspår. Återstår nu bara för mig att också bli partiledare för Moderaterna…

Kära vänner!

Jag tänkte säga något om hur man som borgerligt sinnad, och skrivkunnig, kan verka i Heckschers anda.

De senaste veckorna har det i första hand på DN:s kultursidor, men även i Aftonbladet och på många andra håll förts en mycket märklig debatt. Det började med författaren Bengt Ohlssons monumentala angrepp på kultureliten i Stockholm. Varför måste kulturarbetare vara vänster? undrade han, och gick till storms mot den vänsterpolitiska åsiktshegemoni, som han själv ärligt medgav varit en del av.

Artikeln följdes sedan av ett nästan lika uppmärksammat inlägg av författaren Maria Sveland, som menade att något har hänt i debattklimatet i Sverige. Rasism och islamofobi har blivit vanligare. Gränserna för vad som tolereras i det offentliga har flyttats. Högern – representerad av Axess, Timbro och enskilda bloggare – hålls ansvarig.

Debatten som böljar fram och tillbaka är mycket märklig. För på något vis ser sig alla som offer.

Vi som står till höger ser oss som offer för en vänsterkulturelitmaffia. Samma människor känner sig i sin tur som offer för det kapitalistiska systemet. Feminister som Sveland känner sig som offer för patriarkatet. Kritiker av feminismen känner sig som offer för en statsstödd genusindustri. Muslimer känner sig som offer för extremhögerns islamofobi. Sverigedemokraterna känner sig som offer för etablissemanget.

Alla är offer.

Dessutom beskyller man varandra för att spela offer. Man får höra att man tagit på sig ”offerkoftan”, som det populärt heter nuförtiden.

En sådan debatt är svår att föra. Jag känner igen situationen från hur det brukar låta när Israeler och Palestinier ska försöka förstå varandra. Ett av de stora hindren för fred i Det heliga landet är att båda folken verkligen är offer för olyckliga händelser i historien. Båda folken har drabbats oförskyllt. Deras krav på upprättelse är fullt legitima. Men eftersom deras historier är helt olika har de svårt att erkänna varandras rätt att se sig själva som offer.

Offerrollen är skön att gotta ned sig i. När Bengt Ohlsson bränner av en salva mot vänsterkulturelitmaffian är det för oss som står till höger en njutning. Lyssna på detta:

Jag börjar långsamt vänja mig vid tanken på att det finns människor som inte vill titta på experimentteater medan de väntar på Värmdö­bussen, och inte annars heller för den delen. För tjugo år sen hanterade jag den insikten genom att säga fina Malin Ullgren-repliker, typ att det är föraktligt att ge folk vad folk vill ha, för det är bara vad man TROR att de vill ha, och det man ska ge dem är vad de inte VISSTE att de vill ha.

Så skulle jag inte säga i dag. Inte för att det inte stämmer, för det gör det, utan för att jag inte vill se ”publiken” som en flock människor som måste lirkas med eller luras eller manipuleras eller i slutänden, antar jag, tvingas in med en k-pistpipa i ryggen till salongen där det visas experimentteater. Jag är less på den där uppfostrarniten.

Det Bengt Ohlsson säger är som taget direkt ur mitt hjärta. Jag tror också att jag skulle kunna riva ned applåder här hos oss, om jag på samma vis gick till storms mot vänsterkulturelitmaffian. Vad vi skulle må!

Varför har det blivit så här?

Jag tror att det har att göra med det borgerliga Sveriges intellektuella svaghet. Det finns hos många borgerliga ett dåligt självförtroende.

Någon gång under 1900-talet förlorade den gamla borgarklassen sin ställning inom kulturen, inom media och inom universiteten. Oklart när.

Idag skrivs det inga teaterpjäser med tydliga borgerliga idéer. Det har nyligen gjorts en pjäs av det radikalfeministiska SCUM-manifestet, men varför har det aldrig gjorts en pjäs av Edmund Burkes Reflektioner om den franska revolutionen?

Sveriges Television producerar årligen en mängd granskande samhällsreportage. Är det någon som kan påminna sig att ett enda av dem har handlat om småföretagares kamp med Myndighetssverige?

Samhällskunskap och humaniora på universiteten har gått förlorade. Jag minns från min egen tid på Skytteanum. Nästan hela lärarkåren var socialdemokrater. Av kanske 15 lärare var en enstaka moderat. Under flera decennier var att vilja forska om samhället likställt med att vara socialist.

Vad kan man då som skrivkunnig och borgerlig göra?

Att vara ett offer räcker inte. Det är bra terapi för själen, men det förändrar inget.

Man måste göra något. Om man vill bli hörd så måste man tala. Om man vill bli läst så måste man skriva.

Här kommer därför ett litet manifest. En uppmaning till er borgerliga studenter.

För det första: Läs inte juridik, utan journalistik!

Juristutbildningen lockar till sig borgerliga studenter som flugor till koskit. Av alla yrkeskårer finns det en som är mer borgerlig än andra och det är juristerna. Många borgerliga studenter söker sig till juristutbildningen utan att de egentligen vet varför.

Samtidigt vet vi att journalister ofta röstar vänster. Så var kan man då göra mest nytta? Som jurist eller som journalist?

För det andra: Bli en kulturpersonlighet!

Nu blir man inte det hur som helst, men inget hindrar att den som är borgerlig skriver romaner, teaterpjäser eller filmmanus.

Tänk efter, hur många stora jurister har gjort sig kända för den breda allmänheten?

Men namn som Willhelm Moberg, Moa Martinssson, Jan Guillou säger er kanske något. De är författare, alla vänster, alla mycket lästa och omtyckta. Vilka tror ni har störst inflytande på folks värderingar?

För det tredje: Vi behöver ett återtåg till humanvetenskaperna!

Jag vet inte varför det har blivit så, men stora delar av samhällskunskap och humaniora domineras av människor som röstar vänster. Om vi vill påverka samhället måste vi ha kunskap om det. Man kan bara utmana andras kunskap med egen kunskap.

För det fjärde: Strunta i pengarna!

Vare sig journalister, författare eller forskare tjänar särskilt bra. En advokat tjänar dubbelt så mycket som en journalist.

Borgerliga yrken i Sverige har blivit välbetalda yrken såsom läkare, ingenjörer, ekonomer eller just jurister. Vill du bli lyssnad till måste du visa att du är en människa, inte en plånbok. Vad vill du göra? Leva rikt eller påverka samhället?

Vänner!

Jag talar nu inte om att vi ska försöka återerövra en förlorad maktposition. Utan det handlar om att komma upp på banan igen, att komma med i matchen.

Vi ska självfallet inte sluta med våra indignerade angrepp på vänsterkulturelitmaffian. Vi ska inte överge offerrollen. Också jag har ett behov av att gotta ned mig i den. Jag upplever aldrig att mina värderingar speglas i det offentliga samtalet. Inga romaner, inga filmer, inga teaterpjäser, skildrar mitt liv. SVT:s dokumentärredaktioner kommer aldrig att uppmärksamma de frågor som intresserar mig.

Jag känner mig undanskuffad, missförstådd och förlöjligad. Jag vill ha upprättelse!

Men jag förstår att om jag vill ha någon upprättelse på den här sidan evigheten så får jag helt enkelt rycka upp mig, och göra något själv!

Kära Heimdaliter! Mitt budskap kan sammanfattas i ett ord: Skriv!

Tack kära vänner för er fina utmärkelse!

Hur är det med ”eviga värden”? Finns dessa? Frågan är urgammal och några definitiva svar ger inte filosofin. I min bok kritiserar jag dock det som jag kallar för ”relativismen”, den mycket allmänt hållna idé om att mänskliga värderingar är olika på olika platser på jorden.

Sverigedemokraten Robert Stenkvist har skrivit en lång kommentar om min bok på sin blogg där han försöker punktera min uppfattning om att mänskliga värderingar är allmängiltiga för alla människor i alla sammanhang. Inte minst hävdar jag att muslimer i grund och botten har samma värderingar som kristna, givet att vi talar om vanliga muslimer och inte halvtokiga extremister.

Vi ser direkt att Olsson gjort det lätt för sig genom påståendet att det bara är muslimska ytterlighetsrörelser som förespråkar sharia som lag. Om jag är rätt informerad så har en nation som Iran sharialagstiftning, likaså Jemen och en rad andra muslimska nationer. Att en filosofie doktor gör sådana misstag är förvånande. Självklart finns det värden, såsom demokrati och andra mänskliga rättigheter som är universella. Där har relativisterna fel. Däremot är dessa värden inte huggna i sten som Olsson vill göra gällande. Samma värden gäller inte överallt. För att ta ett talande exempel finns det isolerade stammar av djungelfolk där familjen har en annan roll än vår, där själva stammen spelar en större roll. Dessa folk har aldrig hört talas om demokrati, de vet inte ens innebörden av begreppet demokrati. De hoppas i stället på en klok och lyssnande patriark (alt. matriark).

Stenkvist blandar ihop olika frågor. Att sharia är gällande lag i Iran betyder inte att de mest extrema delarna i denna uppfattas av folket i Iran som ett uttryck för något genuint gott. Samma sak gäller för de djungelfolk som Stenkvist skriver om. De följer en annan moralkod än vad vi i Sverige gör, men det är inte ett bevis för att deras moralkod verkligen är god. Felet Stenkvist gör är att han menar att den gällande moraluppfattningen i ett visst samhälle är god för det folk som bor där just därför att den existerar där. Men att något finns är inget bevis för att det är gott.

När man diskuterar värdens existens bör man skilja mellan frågorna: Hur vet vi att värden finns? (Den ontologiska frågan.) Hur får vi kännedom om värdena? (Den epistemologiska frågan.) Värden kan mycket väl existera objektivt utan att vi vet hur vi ska göra för att ta reda på vilka de är.

I min bok löser jag inte det problemet filosofiskt, men jag ger ett förslag på hur vi ska göra politiskt. Jag säger att det är bättre att anta att eviga värden finns än att inte göra det, eftersom relativism ofta används för att rättfärdiga förtryck.

Relativismen är också mycket typisk för just Sverigedemokrater. En bärande tanke i partiets invandrarfientliga ideologi är att utlänningars moralkod aldrig kan inlämmas i den svenska, eftersom det rör sig om två i grunden olika system. På så sätt utnyttjar SD det relativistiska sättet att tänka för att försöka övertyga oss andra om att vi inte ska ha någon invandring till vårt land.

(Den iranska diktaturen är för övrigt just vad jag menar med halvtokiga extremister. Den är verkligen ingen representant för vad som utgör vanlig islam.)

Trots bitvis intensiv googling på mig själv har jag missat den här recensionen från i somras i Sydsvenskan. Det är Jeanette Emt, forskare i praktisk filosofi som har kommenterat min bok.

Filosofen riktar inte helt oväntat in sig på den klassiska frågan om värdens existens:

Jag förbluffas dock över Olssons behandling av ”de eviga värdena”. Läsaren får reda på att sådana finns, men inte exakt vilka de är, hur de existerar och i vad mån det är möjligt att få kunskap om dem. Människo-värdet nämns, liksom frihet, rättvisa och FN:s allmänna förklaring över de mänskliga rättigheterna. Onekligen är detta alltför obestämt och tunt för en handbok vars syfte är att förse läsaren med effektiva konservativa tankeverktyg. Det medför också att Olssons egna förslag i hjärtefrågor som rör familjen och fosterlandskärleken ter sig otillräckligt grundade på värdeplanet och, om uttrycket tillåts, ”flumkonservativa”.

Här finns därför anledning att göra en viktig kommentar som har att göra med skillnaden mellan moralfilosofi och politisk filosofi.

Inom moralfilosofin har man sedan Platons dagar försökt att på teoretisk grund komma fram till vad som är gott och ont. Metoden för detta har varit att tänka. Det är det som är filosofins signum och existensberättigande. Man arbetar med tankar.

Typiskt för den filosofiska arbetsmetoden är att dessutom arbeta med deduktiv logik. Man ställer upp premisser från vilka man härleder slutsatser. Slutsatserna anses sedan giltiga om de följer logiskt från premisserna.

I den politiska filosofin arbetar man också ofta med deduktiv logik. Men målet för arbetet är inte alltid att hitta ett svar på vad som är gott och ont, utan vad som goda och dåliga lösningar på politiska problem. En politiskt god lösning kan nämligen vara något helt annat än vad som är moraliskt gott.

En viktig politisk-filosofisk insikt är exempelvis att demokrati är ett bra styrelseskick. Vad som blir utfallet av demokratin kan dock variera. Ändå får vi acceptera resultatet som ”gott”.

På liknande vis är det med konservatismens försvar av eviga värden. Vi vet inte på förhand vilka de är. Däremot kan vi genom den metod som står till buds, bevarandet av traditionerna, närma oss det evigt goda. Att försvara familjens roll i samhället blir på så vis en metod att närma sig ”det goda”. Vi kan inte med filosofisk precision bevisa att de värden som familjen förmedlar är perfekta, men kanske har vi närmat oss det perfekta goda och fångat in i alla fall något som är evigt gott.

Under bokmässan blev jag intervjuad av Lotta Gröning på Axess TV. Gröning gjorde i samband med mässan en rad intervjuer med författare av faktaböcker. Igår, 14/11, sändes intervjun med mig. Intervjun går att se på Axess TV:s hemsida på denna länk: http://www.axess.se/tv/webbtv.aspx?id=2644

Professor Emil Uddhammar var opponent på min doktorsavhandling. Nu har han recenserat min nya bok i Svensk Tidskrift.

I huvudsak ger Emil en korrekt bild av innehållet utom på två punkter som jag måste kommentera:

Genom hela boken kontrasterar Olsson olika aspekter av konservatismen mot ”sagan om upplysningen”. Den senare hyllar det rationella förnuftet som den enda vägen till sanning, och Olsson menar att detta fortfarande dominerar samhällsdebatten. Det är ett bra grepp, men samtidigt svårt och möjligen ofullständigt. Det finns ju mycket – det skulle Olsson säkert hålla med om – i upplysningen som varit bra och synnerligen positivt, liksom modern naturvetenskap.

Här tycker jag att Emil missförstår mig. Jag har inget emot Upplysningen. Det jag kritiserar i boken är Sagan om upplysningen. Inte samma sak.

Sagan om upplysningen är myten om att ingen människa tänkt något klokt överhuvudtaget före 1700-talet, och knappt ens då, och att vi som lever nu förvaltar Upplysningens arv genom att i så stor utsträckning som möjligt ignorera det förflutna.

Emil skriver också:

Olssons föreställningar om nationalism och nationella högtider finner jag direkt opassande. Nationalism är en synnerligen destruktiv tankekonstruktion, som gjort mycket mer ont än gott under dess drygt tvåhundraåriga historia. Vår monarki, liksom vårt samhälle i övrigt, har fått några av sina viktigaste vitamininjektioner genom personer och idéer från andra länder.

Här vet jag faktiskt inte hur han tänker. Det finns nationalistisk chauvinism och det finns kärlek till fosterlandet. Det finns idéer om det egna folkets överlägsenhet och det finns kärlek till sina grannar.

Ingenstans i min bok påstår jag att Sverige skulle vara ett överlägset land och svenskarna ett överlägset folk. Jag skriver att jag tycker om Sverige och alla som bor här. Och då menar jag även de svenskar som blivit svenskar genom att flytta in här. Detta framgår av boken.

Kan det verkligen vara opassande med nationella högtider? Midsommar, jul, nationaldagen? Kan det vara opassande att heja på Fotbollslandslaget? Nej, så kan det rimligen inte vara.

Emil, det här får du förklara när vi ses nästa gång.

Det var mycket trevligt att få tala inför Filosoficirkeln i Lund. Omkring 100 personer hade samlats för att lyssna på mig. Tack för inbjudan!

För min egen del blev frågestunden mest intressant. Det är när man debatterar sitt eget ämnen man börjar förstå vad det egentligen handlar om.

Jag märker nu att jag ofta blir kritiserad för att föra fram en självklarhet när jag säger att man måste vara försiktig när man fattar politiska beslut. Men det är inte där som oenigheten mellan konservativa och andra ligger. Oenigheten ligger inte på den normativa sidan utan i verklighetsbeskrivningen. Många tror att politiker är försiktiga. De är de inte, tro mig.

Läs mer om hur jag resonerar i min bok på s. 30-32.

Lunds Filosoficirkel har bjudit in mig att föreläsa om min bok. Den 6 september, kl. 19.30.

Jag känner mig mycket hedrad av denna inbjudan. Filosoficirkeln är en självständig föreläsningsverksamhet som drivs av Folkuniversitetet. Jag kände inte till den sen tidigare, men det är verkligen ett fint sällskap man har hamnat i. Andra inbjudan gäster under hösten är exempelvis: Henrik Berggren, Jan Hjärpe, Sverker Oredsson m.fl.

Nästan alla är lundensare…

Vadå? Är det ett problem eller?

Lund är en fantastiskt fin stad. Jag tycker att det ska bli mycket roligt att få komma dit och prata om boken.

Nu har också en recension i den pålitligt konservativa Västerviks-Tidningen kommit. Jakob E:son Söderbaum kommenterar:

Enligt Olsson finns det två konservativa partier i Sverige: Moderaterna och Kristdemokraterna. Han visar också förtjänstfullt att både M och KD driver sin politik i frihetlig respektive värdebaserad riktning för just konservativa syften, även om de inte själva vill kalla sig konservativa. Ett stort problem i svensk samhällsdebatt, som bland annat bekräftas av detta faktum, är att alltför få har koll på vad konservatism är och innebär. Olsson ger ett utmärkt bidrag till en ökad förståelse härvidlag.

Jo, det håller jag med om. Men Kristdemokraterna är ändå mycket bättre än Moderaterna. Det pågår ingen principiell idédebatt alls inom partiet.

Samtidigt ska det också sägas att många moderater också vill ha det så. Människors vanliga liv ska inte besudlas med politik, tänker de.

Jag förstår den tanken, men är ändå tveksam. Utan ideologiskt medvetande blir man offer för charlataner i idébranschen. Såna finns det gott om.

UPPDATERING

Jakob, har också skrivit en längre recension av min bok på sin blogg. Den kan man läsa här: http://traditionochfason.wordpress.com/2011/09/02/stefan-olssons-nya-handbok-i-konservatism/

Ella Andrén på sajten Dagens Bok har skrivit en fin recension. Likt andra recensenter berömmer hon mig för att ha ett öppet och resonerande sätt att skriva. Tack för det!

Andrén är inte konservativ själv, av vad jag kan se, men håller med mig om att de idéer som jag diskuterar i boken är relevanta för vår tid och måste debatteras.

För i slutänden tror jag att Olsson har en stor poäng med att skriva sin Handbok i konservatism. De här tankarna är alls inget främmande i svensk debatt, vare sig bland proffspolitiker eller i lunchrumsdiskussionerna. Då verkar det ju också rimligt att de formuleras, reds ut, diskuteras och tas på allvar.